Ville skriva av mig en massa, men nu har jag ingen aning om vad jag ska dela med mig om.

Det är jag och mina hjärnspöken som vanligt.

Låt oss hoppas på en bättre morgondag...

Godnatt

Jahapp...

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle hamna i en sån här soppa igen. Jag hade lovat mig själv att inte göra det, men nu verkar det som att det blir så iallafall...

Jag trodde jag hade allt perfekt planerat; jobba, träna, ta körkort och plugga. Men när en grej tar för stor plats så hamnar något annat åt sidan, och jag får sån otrolig ångest över det.

 

Jobbet tar jättemycket energi... Jag är absolut jättetacksam över att ha en fast inkomst! Men det är tufft med heltid, och speciellt när det är såna stora förändringar på gång på jobbet. Och vissa ser en som sin bitch och man blir sittande med andras arbete. Visst, jag är lite bättre på vissa saker, men när jag hjälper till så vill jag inte höra sen att jag "bara lämnat" annat arbete till de andra... Jag kan inte göra allt.

 

Träningen blir av när jag orkar. That's it. Den här veckan blir det ingen träning alls (som jag tänkt det iaf) på gymmet, men å andra sidan så cyklar jag 1,5 mil om dagen. Det får räcka, för jag har inte orken till mer.

 

Körkortet, ja jag har kört lite. Men jag är lite rädd för att köra nu för jag är så jävla tankspridd och har jättesvårt att koncentrera mig på vad jag gör. Det är ju kanske inte så jättebra när man ska köra bil..? Men jag ska köra på lite lugnare ställen nu.

 

Plugget, ja det skulle jag ju göra när jag är ledig (som idag) och när jag jobbar natt. Jag är sjukt stressad över den här jävla matten. Usch fyfan, hade jag vetat hade jag tagit den på gymnasiet ändå. Men jag antar att det finns en mening med det mesta, så nu är det ju som det är. Det är bara upp till mig att läsa, så enkelt är det.

Men jag kanske måste flytta fram datum och räkna med att vara klar till jul. Fan va hemskt det låter men så är det...

 

Jag mår inte bra, och jag kan inte vara glad på riktigt.. Inte över någonting. Igår satt jag och kollade på resor för jag tänkte att jag skulle åka bort. Ensam. Men det blir nog inget med det, isåfall blir det spontant.

Jag ska (tack och lov) få träffa en läkare imorgon, hoppas man kan få någon slags reda i huvudet och kanske lite hjälp. Det är ingen fara med mig, det är bara jävligt drygt rent ut sagt att aldrig få känna glädje.

 

 

Jag ska sätta mig och kolla på mitt schema och försöka planera lite inför kommande vecka.

 

Hade gött

 

Tack <3

Sen vaknar jag. Svetten och tårarna rann. Kan jag inte få sova som folk?

Slut för idag.😢

Jag mår i överlag bättre nu för tiden än förut, det kan jag absolut säga. Jag känner mig allmänt gladare även om mörka hösten är här, och det är just mörkret som brukar påverka mig mest...

Men när jag väl får ångest så kommer den som en stor våg. Tsunami-size. Det är som att kastas bakåt in i en vägg, eller falla ner i vatten och bara sjunka och sjunka.

 

Men att vara förberedd är guld värt. När jag känner på mig att något är på gång, att det börjar krypa i kroppen, så gör jag först en check så jag har mina tabletter hemma/i närheten. Ja, alltså när jag får panikångest så finner jag en trygghet i tabletter, det kan jag erkänna. Men jag tar inte mer än jag ska, jag tar det jag vet att jag behöver. För paniken är outhärdlig, och den är onödig. Det är onödigt att jag ska springa runt i panik och försöka samla mig. Det går ju inte. Alla som haft/har panikångest vet att det inte riktigt fungerar att bara "sätta sig ner och tänk på nåt annat/nåt roligt". Då tycker jag det är bättre att jag tar min lilla tablett, sen vandrar jag runt i lägenheten tills jag känner att jag kan sätta mig ner. Ofta i sängen med två täcken och en filt, mest för att känna en tyngd ovanpå.

Jag vet inte riktigt varför men det känns tryggare. Jag provade ett bolltäcke hos Eva-Marie för ett par år sen, och det kändes jättebra. Men priset ligger mellan 5- och 7 OOO:- och det är lite för mycket pengar för min ekonomi.

 

Jag säger oftast till Mattias att jag "håller på och spårar lite", och vetskapen om att han vet är också lite betryggande. Behöver jag så släpper han det han håller på med och är med mig. Han säger inget heller, han bara finns, och det räcker. Det går inte så bra för min del att prata då.

 

 

En annan sak som fungerar mycket bättre än vad jag någonsin trott, är att bara acceptera det som händer.

"Nu är det såhär - nu får jag en panikattack, nu kommer jag inte undan. "

Ja, men då får den väl komma då.

 

Den kommer gå över, och jag kan fysiologiskt inte dö av den. Man dör inte av panikattacker. I tillräcklig affekt (alltså om du hyperventilerar för länge) kan man ju svimma, men svimmar du så tar ju kroppen över igen (eftersom hjärnan är utslagen, och därmed även din "upplevelse av ångest" eller vad vi skall kalla det) och systemet återgår till det normala.